Redan i magen hade man misstanken om att Lilla O kunde vara extra unik. Hon var nämligen extremt liten redan i magen. När Lilla O föddes vägde hon inte ens 1 kilo, så vi fick bo på Neo med henne. När hon var 15 dagar fredag den 13 augusti 2010 fick vi besked om att man hittat något på kromosom 4, mer än så visste man inte då, mer info skulle vi få på måndagen.

Rummet var kallt, trots att det var sommar, vi satte oss bredvid varandra Patrik och jag. Mittemot oss satte sig läkaren och en barnsköterska. Han började att prata och det enda jag minns är: måttlig till grav utvecklingsstörning, stöd hela livet, förväntad kortare livstid. Någon minut senare var vi tillbaka på vårt rum på Neo, jag ringde min mamma, men när hon svarade kunde jag inte få fram ett enda ord, jag bara skrek, mamma sa bara: Vi kommer. Gick in på salen där Lilla O vårdades och kramade om henne.

Ca 30 minuter senare satt vi ute på en bänk och möttes av en av de absolut bästa personer som finns. Lilla O’s älskade moster, som dragit ut samma papper som läkaren visade oss en stund senare. Med överstrykningspenna hade hon markerat alla saker som inte stämde överens med Lilla O. Där och då omfamnade av även Lilla O’s mormor och morfar lovade vi varandra att alltid komma ihåg att Lilla O är just Lilla O oavsett diagnoser. Så älskad från allra första stund och det kan ingen diagnos i världen ändra på. Älskade Kämpe!